Hästskon – Marie de Verdier Persson

00001

Jag har så länge jag kan minnas dragits till hästar, men som barn fick jag inte tillfälle att gå på ridskola utan nöjde mig med hästböcker… … men jag bestämde mig för att när jag blir vuxen och får tid och råd – DÅ skall jag lära mig rida! På islandshästar!

Nåväl, ”då” inträffade hösten 2002, när jag började på ridskola på islandshästar. Innan dess hade jag suttit på en ponny en gång i mitt liv, på Gotland, när jag var i åttaårsåldern.
Redan innan jag började på ridskolan köpte jag hjälm och väst och på väg till första lektionen slog det mig att jag kanske inte alls skulle gilla det, men kom fram till att om det skulle vara så illa, fick jag väl sälja hjälmen och västen igen… … det behövdes inte! När jag kom upp i sadeln, kändes det som om jag hade suttit där hela livet! Det kändes helrätt!

Nåväl, tiden gick och jag längtade till nästa ridlektion i samma sekund som den förra var slut och utvecklades successivt. När jag hade gått på ridskola ett år, var jag med på ”Reynirs ridskola” steg 1-3. De två första stegen var ingen större konst. Men jag insåg snabbt att steg 3 var överkurs för en ridskoleelev med ett års ridning i ryggen. Riktigt pinsamt blev det när jag fick instruktion av Reynir att fatta galopp, och var tvungen stanna hästen och erkänna att jag aldrig hade fattat galopp i paddocken under mitt första år som ridskoleelev…

I januari 2004 kom det en gråvit islandshäst från Island till ridskolan. Den var jätteskärrad och rädd, och stod i en box som man var tvungen att passera när man skulle släppa ridskolehästarna i lösdriften. Jag var rejält rädd för den stackars hästen som for runt i boxen och visade ögonvitorna och svor på att aldrig gå i närheten av den. Tiden gick och den gråvita hästen blev lugnare och fick vara med på en del uteritter. Alla som blev tilldelade den fick skrämselhicka när de fick höra att de skulle få rida på ”Döden” – som i själva verket hette Dögun (men säger man det snabbt, så tror de flesta att man säger ”döden”).
En vårvinterdag 2005 fick jag plötsligt erbjudande om att bli hälftenägare (för en kortare period) i den gråvita hästen som jag hade svurit på att aldrig gå i närheten av… … efter att ha provridit henne ett par varv i paddocken, gick jag med på detta. Men hur det nu var, så slutade det med att jag ett halvår senare blev ensam ägare till den gråvita hästen med det konstiga namnet och som jag svurit på att inte gå i närheten av! Dögun betyder gryning på isländska, hon är skimmel – numera mer vit än gråvit, även om jag med mycket kärlek i rösten påstår att hon är smuts-skäck! Hon är numera en väldigt cool häst.

Förutom Dögun så har det flyttat in en till islänning i vår familj. För knappt 1,5 år sedan fick vår dotter Emma sin hett efterlängtade Freyja, ett brunt litet sto som är snabb som vinden och älskar att passa!

Kommentarer inaktiverade.